Otursföljd

Ja, det är nog vad jag är, allt går fel och allt blir fel.

Framförallt att direkt jag tänker att jag ska rida, så börjar någon skjuta nere på skjutbanan, gumman är och blir helt hopplöst livrädd då det pangar. Så ridningen blir bara att lugna, lugna, lugna då hon går som en spänd fiol. Kan säga att hon blir tomt rädd i hagen då det pangar.

Sen att vi inte kommer oss till de fina ridvägar då de ligger nära banan, är också jätte roligt. NOT!

Att hon sen inte kan använda bomull i öronen, gör att det går inte att döva bort. Suck!

Kan inte alla människor som använder skjutbanan prata med varande och va där samtidigt? Alla känner lix varandra, och det skulle underlätta otroligt.